Restaureringskonsten med sina långa tidsperspektiv är i sig hållbar, och den har betydande kunskap att tillföra dagens diskussion. Dess metoder stärker de kulturella och socialt engagerande processer som fler behöver vara delaktiga i för att gemensamt definiera vad som redan är – och som på sikt kommer att bli – vårt kulturarv.

Arkitekturen berättar om förfluten tid, länkar ihop oss med tidigare generationer, skapar sammanhang och stabilitet. Den ger oss ramar för social interaktion, skapar tillhörighet till platser, samhörighet med andra människor och är identitetsskapande. I det perspektivet borde återbruk av byggnader och miljöer vara en självklar pusselbit i ett hållbart samhällsbyggande. Men fler behöver se det befintliga som resurser med hög potential, med målet att hitta lösningar för hur man på bästa sätt kan förändra och vidareutveckla utan att betydande värden går förlorade.

Får behovet av omställning till ett mer hållbart samhällsbyggande konsekvenser för restaureringskonsten, eller kan dess metoder rent av vara en katalysator för att vidga och förändra vår syn på kunskapsfältet?