The work revolves aorund the notion of the artist as a jester. In 6 parts the text points to both (art) history and contemporary art. The form resembles to an extent the structuring of the later solo-exhibition and seeks to prevent a linear reading and as such, form becomes content.

Denna publikation är ett resultat av läsåret 2017-2018 i kursen Restaureringskonst vid Kungl. Konsthögskolan, arkitekturavdelningen. Årets tema var bostadsarkitektur. Förvalta, förädla, förvanska? Under läsåret undersöktes bostadsarkitekturen som kulturarv, hur bostadshus och bostadsområden förvaltas, förädlas alternativt förvanskas genom restaureringsåtgärder, förtätningar och omvandlingar. I

I läsårets projektstudie ingick fem bostadsområden i södra Stockholm, utvalda för att representera varsin epok i 1900-talets bostadsutveckling. En projektgrupp för varje bostadsområde gjorde studier i olika skalor, från den utvalda lägenhetens detaljer, trapphuset och bostadshuset, gården och gatan till stadsdelsnivån.

Denna publikation är ett resultat av läsåret 2017-2018 i kursen Restaureringskonst vid Kungl. Konsthögskolan, arkitekturavdelningen. Årets tema var bostadsarkitektur. Förvalta, förädla, förvanska? Under läsåret undersöktes bostadsarkitekturen som kulturarv, hur bostadshus och bostadsområden förvaltas, förädlas alternativt förvanskas genom restaureringsåtgärder, förtätningar och omvandlingar. I

I läsårets projektstudie ingick fem bostadsområden i södra Stockholm, utvalda för att representera varsin epok i 1900-talets bostadsutveckling. En projektgrupp för varje bostadsområde gjorde studier i olika skalor, från den utvalda lägenhetens detaljer, trapphuset och bostadshuset, gården och gatan till stadsdelsnivån.

This text will be free from any footnotes and sparse on references to artists, theorists and thinkers. I will try to keep my writing and reading as two separate actions - The writing will come to me more natural if this format is separated, and it will allow me to focus and get deeper into figuring out my own artistic practice in my own words. I have chosen to remove my name from my master exhibition, and from all other information where the show has its relevance. To push away my name from my thesis show, leaving only the exhibition titled, will create a distance and evocative experience when viewing each work. Art today comes with an accompanying explanation that actively disarms the viewing experience - rationalizing when viewing my work or reading this text is the last thing I want.

This publication consists of different artworks, all with the theme "self-portrait" and is made by students in year one at the Royal Institute of Art in Stockholm.

This is a catalogue presenting the Bachelor exhibition of 2016 at the Royal Institute of Art.

Essän beskriver minakonstnärliga ställningstaganden och metoder och dessas konsekvenser för mitt sätt att problematisera mitt bildskapande och mitt måleri. Ett bifogatbildmaterial utgör referens församtalet och består dels av mina egna målningar och målningar av andra konstnärer som nämns i texten. 

Masteressän är en beskrivning av min arbetsprocess och utveckling som konstnärunder mina fem årpå Kkh. Jag undersöker bildenstillblivelse genomolika förhållningssätt. Utställningen kan ses somen följd av den process som ärtemat i texten. 

Honest Portraits are a series of photographic performance in which I investigate what is an honest photographic portrait. The works questions

the truth behind a photographic portrait and invites the audience to reimagine how they relate, view and experience photographic portraits.

The portrait exists in two strands, the experience of observing the creation of the portraits and the remnants of the performances. These remnants are what I consider honest portraits. I find it important to separate these two strands when discussing them. We often consider that looking at a photograph is to be informed about what had occurred. To witness an event and to view back the event in the case of a photograph does not generate a liner outcome.

De stora restaureringarna har varit årets tema. Genom att dokumentera och analysera teori och praktik i några av 1800- och 1900-talets största restaureringar - från genomgripande stilrestaureringar till ett mer återhållsamt och tekniskt skon­samt synsätt. Därmed får vi också ett bättre underlag även för dagens ställningsta­gande.Föremål för våra studier är Uppsala domkyrka, Gripsholms slott, Vreta kloster­kyrka, Gustav 11I:s paviljong i Haga, Kungapalatset i Vadstena och Skoklosters slott. Vi hoppas att denna utställning skall bidra till en kritisk hållning och en ökad kunskap om restaureringskonsten, som kvalificerad yrkesuppgift, tidsspegel för historiesyn och som gestaltningsideal.

En majoritet av dagens byggnadsuppgifter gäller att hantera det redan byggda. När vi står inför situationen att restaurera en befintlig byggnad är det viktigt att förstå olika tidsperioders stilideal liksom byggnadsteknik och material. Först då kan vi göra en väl avvägd analys som tar tillvara och utvecklar de kvaliteter som byggnaderna själva besitter. Därför är utbildningen upplagd som ett växelspel mellan föreläsningar, seminarier, exkursioner och en för året vald studieavgift.Slott och brogar har varit läsårets tema. Vi har valt att arbeta med Västerås och Örebro slott - två ganska bortglömda Vasaslott som är väl värda att lyfta fram, Särskilt har vi studerat de senaste 300 årens förändringar, som inte tidigare ägnats lika stor forskarmöda som medeltiden och Vasatiden. I dessa två exempel finns en provkarta på estetiska, praktiska och tekniska ingrepp på Carl Hårlemans tid och fram till idag.Studierna har således omfattat både gestaltning, funktion och byggnadsteknik. Avsikten är att visa på kvaliteterna i de omvandlingar och restaureringar som skett, men också att peka på problem och analysera olika möjligheter inför framtiden. Arbetet har skett i samarbete med Statens fastighetsverk och är tänkt att utgöra ett underlag till vårdprogram och framtida restaureringsinsatser,  

This is a catalouge and a guide to of the spring exhibition made by fourth and fifth year students at the Royal Institute of Art.

In this catalogue the 4th and 5th year students in the 2005 Spring Exhibition of the Royal University Collage of Fine Arts are presented.

Disappearance as such can never be approached with any type of clarity. Rather, it is persistently articulated in terms of what disappears and how. Some things just disappear, with a touch of magic they dematerialize. But the fate they suffer beyond the point of missing is a mode that remains to be understood. We tend to mull over objects that have by all appearances vanished and tell tales of people lost at sea or wastelands, but things and people only disappear when we don’t know where they are. This might seem evident but what it means is that much similar to when things need to be lost before they are found do things need to be lost before we attribute them with the status of disappeared. Disap­pearance ensues some time after lost, when attempts to retrieve or fathom how it or a person disappeared have failed. Donald Crowhurst was lost to us before he disappeared and so was Amelia Earhart as well as D.B Cooper by way of being a ‘pseudonym,’ for instance. This ultimately veils disappearance in an obscure mystery that, with regards to people, makes up the eerie distinction between the decisive ‘dead’ and, as it were, ‘assumed dead’—alluding to the fact that we are unaware of the person’s true fate—passing on or voluntarily escaping.

But even though this book is centred on disappear­ance, it is not an attestation of the proverbial longing to vanish and never be found—a suspicion directed towards anyone who under whatever circumstances seemingly disappears, as well as whoever writes about it. Instead, it attempts to explore the enigmatic struc­ture that haunts the matter, its bewildering perimeters and many layers, through an elucidative collection of fragments relating to the subject of disappearance. The fragments intertwine, create links in their in-between, and although sometimes disparate they, in their colli­sion, engage in notions of absence, presence and the vulnerability of interacting with systems and informa­tion. Whilst the collection comprises references to several modes of disappearance, its inherent concern is centred on bureaucracy, surveillance, presence, and place. Place, of course, is in this instance an ambigu­ous term, entailing a variety of settings since we never know exactly from where things and people disappear, and it therefore comes to imply something other than just location. It becomes linked with the control of conditions, both in terms of bureaucratic systems and natural settings.

This essay is an effort to write my thoughts and reflections on my art practice, focusing on the work to-be-realized for my solo show in March 2021 at Galleri Mejan in Stockholm. I’ve had the intention to complement and stabilize my imagined-artwork with my writing, only to realize such a task’s difficulty. Firstly, because language itself can be unstable. Secondly, fear of losing a quality in art that is unstable in its nature.

The essay consists of three sections:

In the first one, I tell how I think and feel through my art practice. I also propose making space for new knowledge: In my art practice, I lean on magical thinking to stimulate bodily movements.1 I think that we need to balance ourselves between rational thinking and other modes of thinking, and this in-between-space requires continuous negotiations of different kinds.

In section two, I explain how I think of images and share how I process them through my work. Then I share stories of entangled images that I’m using as source images in my current work.

In the third and last section, I delve into my deep desire to control images. I challenge told narratives and reflect on creative practices of destruction and reparation.

This publication presents artworks and artists from the Royal Institute of Art BA Graduation Show in 2017.

This practice-based PhD project investigates the conditions for a pedagogy of the utopian image in contemporary art and film. It starts from the premise that there is a need for new political and social visions and scenarios. The project asks what role art and artist film, both as a medium and as a social activity, can play in experimenting with and sketching such visions and scenarios – a process described as a pedagogy of the “utopian image”. Rather than starting from established concepts in contemporary art theory and practice, this project seeks out fertile notions and methodologies from theoretical traditions in Marxist history that are lesser known in the field of art and artistic research, in order to reassess assumptions and dichotomies around thinking and feeling, mind and body, the social and the individual. By doing so, it seeks to find new ways of understanding and relating the political and psychological in artist film, pedagogy and drama. The project draws on a wide range of sources, from psychologist Lev Vygotsky, Soviet philosopher Evald Ilyenkov and theatre director Konstantin Stanislavski to revolutionary psychiatrist Frantz Fanon and science fiction writer Octavia Butler.

The PhD submission consists of the three films, Talking Hands/Говорящие руки, 2016, The Nth Degree, 2018, and Acorn, 2021, along with the exhibition Bildningar at Mint in Stockholm, which ran from 2 to 25 September 2021. Links to these films and documentation of the exhibition are included in the PDF submission, which also includes a written component with theoretical considerations and reflections on method.

Vi har nu försökt förklara varför vi tycker att resvirkes­husen är intressanta. Vårt arbete med dessa problem började med ett examensarbete på Tekniska Högskolans husbyggnadsav­delning. Detta arbete behandlar dokumentation och förslag till återanvändning av ett område med tvåvånings bruksarbe­tarbostäder i Sandviken. Efter detta har vi fortsatt med försök att lokalisera och bestämma förekomsten av denna sorts bebyggelse.

Ekonomibyggnader har alltid behövts för de huvudbyggnader som finns inom våra bevarade kulturmiljöer. Några nyttobyggnader uppskattas och används fortfarande, andra betraktas som problematiska överloppsbyggnader, många rivs. Alltför få har dokumenterats eller fått sin historia klarlagd vilket undanhållit viktig kunskap om samhällets framväxt. Vi vill synliggöra och betona vikten av att bevara och utveckla hela bebyggelsemiljöer, ofta med ett antal hus utöver huvudbyggnaden och tillhörande yttre miljö i staden eller på landet. Denna rapport visar kursdeltagarnas projektarbeten om nyttobyggnader. De har dokumenterat med traditionella och nya arbetsmetoder, inventerat och intervjuat, läst och besökt arkiv, värderat, analyserat och därefter föreslagit hur man ska ta hand om och utveckla nyttobyggnaderna i sina kulturmiljöer.

This work shows a transition to a sustainable community construction and renovation. an alternative form of restoration art

The essay a small papper book, deals from a personel angle with different aspekts of the artist practice. Up against a suppelogik the essay jumps from subjekt to subject. The first chapter talks about the link between making a snowball and the painting process. Next chapters are working up against the paintingdialogue with the canvas, here are some historical referangser to Guston and Hans Hoffmann. After this the essay have to chapters, one about the potential of humor and one chapter about artistic seduction linked to the artistic production trying to find the border, between the necessary and seduction. 

In English and many other languages the name «Kon-Tiki» is a byword for adventure and the exotic. The journey of the Kon-Tiki from Peru to Polynesia in 1947 became one of the founding myths of the postwar world. In the voyage of six Scandinavians and a parrot on a balsa raft across the Pacific Ocean the classic journey of discovery was re-invented for generations to come. Kon-Tiki spoke of heroism, masculinity, free-spirited rebellion against scientific dogmatism, and the promise of an attainable exotic world, while it updated these mythological staples to fit the times. After years of relentless media exploitation of the 101-day raft journey, Heyerdahl emerged as the protagonist in a legend that helped to create a new postwar West. A Hero for the Atomic Age tells the story of how Heyerdahl organized an expedition to sail a balsa raft from Callao in Peru to the Tuamotu Islands in French Polynesia, and explains how he turned this physical crossing into an epic narrative that became imbued with a universal appeal. The book also addresses the problematic nature of Heyerdahl’s theory that a white culture-bearing race had initiated all the world’s great civilizations.

Det använda kärnbränslet kommer att vara giftigt i 100 000 år en evighet med mänskliga mått mätt. Samtidigt står planeten inför flera andra spektakulära effekter av mo dernitetens självskadebeteenden. Kärnvapenkrigets ome delbara utplåning har återetablerats som ett hot och klimat krisen har blivit en ny suicidal horisont i närtid. Men är vårt värsta gift kanske också vårt största hopp? Något måste göras med det som återstår efter att dagens kulturer för svunnit. Konstruktionen av slutförvar för kärnavfallet ger möjligheter till att anamma en extrem långsiktighet. Den ger oss kanske en chans att ånyo ställa tanken och konsten inför evigheten. Absolut farmakon exponerar en bild av vår egen tid i ljuset av kärnavfallet och kärnvapenkriget. Ämnen som det messianska, omsorgsetiken, det moderliga tänkandet och klimatkrisen behandlas genom läsningar av Jacques Derrida, Bernard Stiegler, Carol Gilligan, Sara Ruddick, James Acord, Lina Selander och Mierle Laderman Ukeles.

När nordamerikanska urbefolkningar upptäcker Europa via européernas koloniala sjövägar, träder en ny värld fram. Axel Andersson skildrar den norra Atlantvärlden genom att följa sändebud och fångar från de nord ameri kanska urbefolkningarna såväl som europeiska kolonisa törer. Tjugoen Atlantkorsningar och sex livsöden illustrerar världarnas möten under perioden mellan femton- och sextonhundratalens början, innan etablerandet av beständiga europeiska bosättningar. Tjugosju nedslag i migrationens och kolonialismens historia som fortsätter att hemsöka de båda världs delarnas självbilder. 

Med skriftens hjälp kan våra tankar överleva oss och gå i arv, samtidigt som den även har destruktiva sidor. Varje ny teknik är på en och samma gång ett gift och ett botemedel, konstaterade den franske filosofen – och före detta bankrånaren – Bernard Stiegler, som avled tidigare i månaden.

. 

Den koloniala simskolan tecknar simningens globala historia. Axel Andersson rör sig mellan simkulturer, likt de som existerat hos nordamerikanska urbefolkningar, västafrikaner i frihet och slaveri och de vattennära polynesierna. Parallellt undersöker han hur förmedlingen av kroppstekniker medialiserades under främst 1900-talet och hur en traditionell simkultur likt den japanska anpassade sig till en för den ny simteknik i globaliseringens tidevarv.

Västerländska historieskrivningar skildrar ofta Väst som en lärare för resten av världen, på bekostnad av flödet av kunskap i motsatt riktning. I en bok som utforskar mötet mellan natur- och teknikbegrepp återvänder Axel Andersson till vad den franske antropologen Marcel Mauss kallade "kroppstekniker": hur vi rör våra kroppar. Genom Mauss och filosofen Gilbert Simondons teser om kunskapsförmedling liksom postkoloniala teorier om zoner av kulturkontakt tecknar Andersson konturerna av en ny transnationell teknikhistoria med fokus på utvecklingen av simning i modern tid.

Vid den tidigmoderna periodens början kunde få i västvärlden simma. Kristendomens prydhetsideal, medeltida uppfattningar om medicin, undermåliga avloppssystem i städerna och stora epidemier bidrog till att människor helst stannade på torra land. Tekniker som existerat under antiken, såsom crawlet, hade glömts bort. Med den romantiska rörelsen i Europa och USA återvände simmandet, men denna gång med bröstsimmet som rådande modell. Samtidigt simmades det på ett flertal andra ställen i världen betydligt bättre, bland annat med crawl, vilket uppdagades för Väst i möten mellan de koloniserade och kolonisatörerna. Under 1900-talets början slog crawlet igenom i den nya simsporten, främst genom att idrottsmän och -kvinnor som kom från den västvärld som också dikterade sportvärldens villkor hämtade tekniska kunskaper från kolonialiserade länder och gjorde simningen till en "vit" sport. De områden som låg under kolonial kontroll gick samtidigt igenom en teknikförlust vad gäller simning som liknade den europeiska under medeltiden.

Anderssons bok är en uppgörelse med det västerländska naturbegreppet som, i romantikens ledspår, skiljts från det maskinella och tekniska. En teoretisk diskussion som här sätts i sitt konkreta sammanhang, och som på en global nivå ofta inbegriper den komplicerade koloniala historien.

Genom att måla upp en bild av de som attackerar konstverken som omogna vandaler, avslöjar samtiden mer om sig själv än om aktivisterna. Axel Andersson om klimataktivism och attackerna mot konsten.

Vad innebär det att gå från industrisamhälle till postindustriell kunskapsekonomi? Från levande landsbygd till glesbygd? Massa i rörelse är en konstnärlig undersökning av en plats i förändring. 6 konstnärer ger skilda perspektiv på olika sidor av det småländska Glasriket. Vilken roll har glaset spelat – som bruksvara, konstverk, teknologi, hantverk, objekt, idé och gemenskap – historiskt och var befinner det sig i dag? En plats som är både bild och materia. Medverkande konstnärer: Eva Arnqvist, Johanna Gustafsson Fürst, Ingela Johansson, Åsa Jungnelius, Caroline Mårtensson och Malin Pettersson Öberg

På behörigt avstånd från bokförlagen finns de mediekanaler som nås av utgivningen och i vilkas uppdrag det ingår att kritiskt bedöma den. Bokrecensenten – kritikern – är ibland en frilansande skribent, ibland en fast del av en redaktion, men ofta nog sittande på fler professionella stolar än enbart kritikerns. Hur har den svenska kritikerns roll förändrats under de hundra år som gått sedan Natur & Kultur grundades?

"Mountains mesmerise. Mediated by painters, writ­ers and thinkers, or viewed in person: rock and voluminous air tend to exercise an unsettling pull.” Negative Geology: A Cultural and Technical History of Early European Mountaineering traces the inter­connect ed developments in literature, visual arts, philosophy and technics contributing to the continent’s intense interest in mountains. It searches for the early phases of a movement in which peaks be­came places of both ecstatic engagement and spiritual detachment in the mountaineering before Romanticism. Mountains were shaped into privi­leged sites of modernity by experiments with infra­structure and instruments occurring alongside aes­thetic, political, religious, and scientific upheavals. “To depart earlier, is [Negative Geology’s] most pressing suggestion—just like the mountaineer who sets off at the crack of dawn.” Swedish historian and critic Axel Andersson writes about nature, colonialism and art. His recent books include Den koloniala simskolan, Atlantvärlden and Absolut farmakon.

Under rubriken ”Postkoloniala klassiker” skriver ett antal skribenter om verk och författare som bearbetar erfarenheter av kolonisering. Vad gör sådana erfarenheter med språket? Med jaget? Denna vecka: Axel Andersson om den brittisk-dominikanska författaren Jean Rhys roman ”Sargassohavet”.

Om nummret: 

I Sverige är frågan om kärnkraftens vara eller icke vara känslig och omdebatterad. Vissa vill att samtliga kärnkraftverk på sikt ska läggas ner, medan andra menar att kärnkraften tvärtom måste byggas ut för att landets behov av energiförsörjning ska kunna tillgodoses. Få känner till hur det en gång började.

I december 1955 tillsatte regeringen Erlander en statlig atomenergiutredning som året därpå presenterade ett betänkande med den korta och suggestiva titeln ”Atomenergien”. Detta dokument skulle lägga grunden för de allra första kärnkraftverken i Sverige och är ett av de märkligaste som den svenska statsapparaten någonsin genererat. I det här numret av ESSÄ publiceras utredningen i sin helhet och bildar utgångspunkt för essäer av Per Högselius, Charlotta Weigelt, Axel Andersson och Elise Karlsson.

Axel Andersson, f. 1978, bosatt i Gnesta, är lektor i konsthistoria vid Kungl. Konsthögskolan och författare. 2019 publicerade han boken Absolut farmakon: Kärnavfall och evighet som tanke och konst (Ariel).

We know how it sounds when the voice of those who are absent animate their words as we read them, as if from the inside of the text. How long after a disappearance is a voice activated through a postcard, a note on a piece of paper or a book? I reach for Bernard Stiegler’s books soon after receiving the news of his death in early August. There are many in my shelf, but far from all of the more than thirty that he wrote since the first volume of “La technique et le temps” in 1994. I read and I hear.

Recension av Hans Ruin, Being With the Dead (Stanford University Press, 2019)

I sin långessä ”Det radikala hoppet” skildrar filosofen Jonathan Lear apsáalookefolkets ovanliga reaktion på mötet med européerna. Genom att studera hur det nordamerikanska folket hanterade förändring, menar Lear, kan vi också lära oss någonting viktigt om vår tids möjliga sammanbrott.

Det kritiska verket står inför ett epokskifte. På väg in i den post digitala offentligheten möter vi förhållanden där bekanta kategori er, som vi lärt oss att betrakta som dikotomier, inte längre utgör varandras motsatser. I kölvattnet träder nya hybridformer och gränssnitt fram. Framtidens kritik är ett essäistiskt utforskande i två delar av den offentliga kritiken i skärningspunkten mellan estetik, ekonomi och teknik. I essäerna »Kritiken om 100 år« och »De blödande nätverken« reflekterar författarna över allt från redaktionen och medborgarkritik till Augmented Reality och digital aktivism. Med förord av Magnus William-Olsson.

OEI #96–97: Det tekniska apoteket (Bernard Stiegler, andens politik och minnets estetik) är ett 208-sidigt specialnummer om den franske filosofen Bernard Stiegler, gästredigerat av Axel Andersson och Tania Espinoza. Medverkande i numret:Anne Alombert, Ars Industrialis, Axel Andersson, Sara Baranzoni, Augustín Berti, J.G. Cochran, Patrick Crogan, Tania Espinoza, Pyotr Kropotkin, Michal Krzykawski, Stéphane Mallarmé, Daniel Ross, Darío Sandrone, Bernard Stiegler, Andrea Torrano, Lisa Torell, Paul Valéry, Paolo Vignola, Paul Willemarck, Alexander Wilson, Elin Wägner, UKON, collectif ZAZA.Texter på svenska och engelska.

Kombinationen är klassisk: En skribent, en tecknare. Så reste DN:s Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, och hans äldre bror Per-Olof till Leningrad för att göra reportage om den sovjetiska metropol som varit det tsarryska S:t Petersburg. Så reste Expressenredaktören Ivar Harrie tillbaka till sitt Skåne med Edward Lindahl, och Henrik Tikkanen (som tecknare) tillsammans med Göran Schildt till Egypten. Dit reste också, närmare vår tid, Niklas Rådström och Stig Claesson, känd som Slas, även han här i rollen som bildskapare. Resorna var upptäcktsresor, oavsett om målet var känt sedan tidigare eller en förstagångsdestination. Det gällde att i text och bild förmedla upplevelserna så ofiltrerat som möjligt, att placera sig mitt i ett landskap eller en stad och låta notisboken och teckningsblocket agera lackmuspapper. Med samma enkla utrustning, block och pennor, reste Axel Andersson och Claes Tellvid till Edinburgh i september 2018. Deras texter och teckningar från det veckolånga uppehållet speglar just en gemensam produktiv nollställning inför resmålet, en mottaglighet för syn-, hörsel-, doft-, smak- och känselintryck som paradoxalt nog kräver såväl konstnärlig erfarenhet som förmågan att i ögonblicket helt glömma bort all sådan tidigare samlad kunskap.

Economic stress under wage earning has been abolished. Machines and AI have taken over dirty, heavy and tedious work. Money and social injustice are banned. All the technological resources of humanity can be used to reset the global economy to harmonize with ecology. Free citizens can spend their time in leisure practicing, music, art, and poetry. Visions of the future are already here.

But is it a utopia that we are seeing materializing around us or a dystopia? What will happen to people when nobody wants their labor? Does there already exist a firm border between those who have a job, with all that it entails of social and economic benefits, and the people that are on the other side of the fence- the people that have to sell their work by the hour, and who in practice are modern slaves under apps and SMS. Is everything for sale? Can you sell voluntary labour?

During this exhibition, these issues are further developed through artworks by Work-a-work.

Should we spend our time filling out forms or making art? was the rhetorical question that acted as a starting point for “Konsnärslön nu!”, an event at Gallery Tegen2 in Stockholm in September 2018. Over a period of a month, a group of artists performed a think tank and a campaign headquarters as a means to provoke discussion. The exhibition also provided space for a series of semi-public talks where the question of a possible basic income for artists was further developed during the exhibition. The talks engaged activists from the universal basic income movement, politicians, researchers, and artists. In this report we describe the ideas behind the project and the discussions that evolved in the talks and interviews with artists. As a result of the project we propose an artist salary as a pilot for a future basic income, a salary that eventually will be for everyone (not only artists). A salary to allow for time to take care of our commons and existential issues. A modest salary based on the modest needs of artists. Unlike a universal basic income, it is intended for a specific purpose, our shared society. And, since we claim that society is an art, it is up to each one of us to define what society is.