jag har skapat en artefakt eller egentligen ett lösfynd, det vill säga ett upphittat föremål utan information kring upptäckten. Föremålet har således inget historiskt eller vetenskapligt värde. Lösfyndets yttre, som kan liknas vid ett psalmboksfodral, har inte särskilt mycket att göra med dess innehåll. Psalmboksfodral är inte alltid just skydd för psalmböcker utan kan helt enkelt vara rikt dekorerade förvaringsaskar som passar bra bredvid böckerna i psalmbokshyllan. Fodralet och texterna bilder ett objekt tillsammans. Att någon har skapat berättelsen om Lösfyndet kommer betraktaren först då denne tittar närmre på föremålet. Föremålets yttre avslöjar att det är relativt nygjort, mer eller mindre uppenbara tecken antyder ett icke naturligt åldrande. Texternas visuella uttryck kommer även de avslöja att det rör sig om ett skapat lösfynd. Fodralet förstärker känslan av en mystisk artefakt, någonting gammalt som har varit men av någon anledning fallit i glömska. Texterna tillsammans med objektets visuella uttryck skapar en egen historia som beaktar både vår samtid och vår upplevda historia.

I mitt arbete med Lösfyndet har jag använt mig av det visuella språk som man ofta förknippar med historiska föremål och med hjälp av detta försöker jag skapa bilder som triggar igång tankar och känslor. Jag har valt att utesluta allt ljus i texterna i endast hänge mig åt det mörka och hemska. För i allt det dystra och mörka, utan en enda ljusglimt, kommer oftast självförsvaret i form av ett ifrågasättande. Man undrar om allting verkligen kan vara så eländigt som det verkar, för det måste väl ändå finnas någonting som är ljust och upplyftande? Min ambition med Lösfyndet är att betraktaren ska poängtera detta för sig själv. Hen kan förhoppningsvis skapa sitt eget ljus utan att jag som upphovsman måste lägga det i dennes händer. En annan orsak till att verket är fyllt av idel mörker är att i hopen av allt elände uppstår humorn. Humorn räddar oss när vi tror att vi är på väg att gå under. Det blir ett slags överslag. Min vilja är inte att skapa någonting hemskt och nedbrytande, då hade jag gjort någonting helt annat. Jag vill istället visa på den bisarra symbiosen mellan just olycka och humor.

[I examensarbetet ingår utställningen "Huvudsaken är att man vågar försöka":]

Huvudsaken är att man vågar försöka är en installation som grundar sig i tanken om hur vår kreativitet och uppfinningsförmåga har förändrats över tid, att man bakåt i tiden hade en friare syn på skapandet. Om man var i behov av ett föremål, en maskin eller kanske ett verktyg tillverkade man det efter egna behov och av sådant som man redan hade. Hur man tillverkade det och hur det såg ut spelade inte så stor roll. Nu för tiden åker vi direkt till affären och köpet det vi behöver eller om vi mot förmodan tillverkar det själva måste det ske efter konstens alla regler och dessutom se respektabelt ut. Genom att själv tillverka betydelselösa föremål och ge dem en gåtfull funktion försökte jag närma mig detta. Det prestigelösa skapandet fick växa upp ur jorden och skapa en egen värld av vackert hemmabygge. I det andra rummet konstruerade jag en motpol, en annan kreativ plats. En kreativ plats präglad av raka linjer, återhållsamhet och kontroll. Trots rummets strikta uppsyn finns även här det kreativa ljuset som är förutsättningen för alla vackra uppfinningars och skapelsers uppkomst.

Material: Metall, glas, motorer, elektronik, jord, lampor, betong och papper. Ca 10 x 2 m och ca 8 x 6 m.