En essä om mitt konstnärliga arbete, bild och text.

Masteressän är ett försök till att ringa in och komma till kärnan av vad som intresserar mig, vad jag tycker är viktigt och vad som påverkar mig i min konstnärliga process. Jag berättar om några referenser som kommit till mig, eller som jag upptäckt under studietiden, där jag blivit inspirerad och hämtat kraft från eller tagit spjärn mot. Jag skriver även om min praktik genom några av mina verk och nämner några av de frågor som dykt upp längs vägen.

Nyckelord:Hud mot hud, Sorgfågel, Samlingar, Gropen Skulptur, Omsorg, Gråterskor och ljusbärare.

Den gestaltande delen.

Föreställ dig ett mörkt rum där allt är lugnt och stilla. Du tänder ett ljus. Det kan vara av glädje eller sorg, eller bara för att se bättre. I ljusskenet framträder färger och former, rummet får en början och ett slut. Olika ljus har olika brinntider; de glada, som födelsedagsljus på en tårta, brinner en kort stund, medan de sörjande - som minnesljus vid en grav - brinner länge. Mitt ljus brinner för alltid.

Jag söker efter liv. Liv och död står i kontrast till varandra, jag dras till närheten dem emellan. Liv är rörelse. Död är stilla. Vad innehåller gränsen mellan liv och död? Genom skulpturer och målningar av lera öppnar jag upp för tankar och känslor om vad liv kan vara, förlust, stillhet, befrielse, början. Kyrkor står på tegelstenar gjorda av bränd jord. Tornen öppnar sig, för att släppa ut en själ. I leran kan jag vandra fritt mellan teckning, måleri och skulptur. Den kan vara platt som en yta för en bild, eller tredimensionell där teckning, färg och form samarbetar. Leran är mjuk, formbar och skör. Med hjälp av värme, eld, stabiliseras den och blir mer hållbar. Den hittar ut i och får sin tänkta form, den kommer till liv. Jag bär elden med mig, både som arbetsmoment och innehåll.

Mina skulpturer “Gråterskor”, är fontäner. Fyra kvinnor täcker sina ansikten med händerna, samtidigt som vatten rinner mellan deras fingrar, som forna tiders professionella gråterskor. Dessa som mot betalning tog ansvar för den kollektiva sorgen vid begravningar, så att andra sörjande skulle våga släppa ut sin.

Ibland hittar jag saker som andra slängt eller tappat. Ibland sparar jag saker som varit levande, eller haft delaktighet i en livlighet. Som till exempel trasiga tallrikar, avklippt hår, en visdomstand, lappar som någon skrivit på och sedan tappat, eller en liten trämodell av en kyrka. Jag ser dem som livrester, kvarlevor, de bär på spår av liv och en dold berättelse. De är frön för mitt arbete, och i takt med att skulpturerna växer fram kommer de till liv på nytt.