Denna skrift är resultatet av de studier som Konsthögskolans arkitekturskola ägnade Kävlinge samhälle 1981-82. Den innehåller den första samlade beskrivningen av Kävlinges historiska utveckling, dess växt och bebyggelse, med tyngdpunkt på expansionen vid slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. I detalj behandlas det tegelbyggande som blev den snabba tillväxtens fysiska uttryck. I rader av uppmätningar visas de kännetecknande dragen från den tiden upp, något som också idag präglar stora delar av Kävlinges byggnadsbestånd. Med historia och bebyggelseutveckling som grund diskuteras vidare en rad angelägna planeringsuppgifter i centrala Kävlinge. Förslag till förbättringar och kompletteringar i miljön redovisas. Dessa visar också prov på möjligheterna att åter använda tegel som karaktärsgivande fasadmaterial i anknytning till den lokala byggnadstraditionen.
Utgångspunkten för arbetet som helhet var en önskan att närmare analysera det vaga talet om en skånsk egenart i byggandet, en regionalt begränsad tradition av sådan bredd att dess resultat utgör påfallande inslag i bebyggelsebilden. Det är många som tidigare ställt sig samma uppgift. I allmänhet har man pekat på några lätt igenkännbara byggnadstyper, tex korsvirkeshusen både i staden och på landet eller de vitrappade trappgavelförsedda kyrkorna. Det har framstått som en självklar arbetsuppgift att bevara så mycket som möjligt av allt detta. Här har också betydande resultat uppnåtts. Mindre framgångsrika blev försöken att med detta byggnadsbestånd som utgångspunkt forma en ny arkitektur, på en gång traditionspräglad och lämpad för nutida praktiska syften. Det berodde nog inte på att arbetsuppgiften var för svår att genomföra. Orsaken låg mer i att hela detta tänkesätt förklarades som hopplöst otidsenligt och som något av en flykt undan den moderna tidens krav.