Som en del av problemen med de gamla trästadsmiljöerna framstår frågan om det finns möjlighet att behålla dem. När det beslutats att ett område inte skall försvinna frågar man sig kanske: Ska vi göra museum? Ska vi i så fall bygga upp området någon annanstans? Kan vi i stället använda husen? Ska det bli bostäder? Kan där finnas andra verksamheter? Får man riva några hus? Kan vi bygga om? Går det att komplettera med nya byggnader? Vad gör man med bilarna? Hur mycket får det kosta? Vem ska betala? Vilka får bo där? Denna utredning belyser problem som uppstått i samband med bevarandet av t'Vå områden, Kyrkbacken i Västerås i Sverige och Gamle Stavanger i Stavanger i Norge.
Innan beslutet fattades att de två områdena skulle behandlas som restaureringsområden, var de båda centralt belägna bostadsomraden. Invånarna var huvudsakligen arbetare, men i de byggnader som kom,nunen ägde bodde en hel del socialt missanpassade personer, som gav upphov till att områdena fick dåligt rykte. Husen var till största delen byggda under 1800-talet och de var enligt kulturhistorisk expertis var för sig ej speciellt värdefulla, men bildade en helhetsmiljö som ansågs unik och representativ för sin tid. De privatägda husen var i relativt gott skick medan många av kommunens hus fått förfalla. I tidningsartiklar uttrycktes både önskvärdheten att bibehålla de gamla områdena och att riva ner skräpet. I Västerås kom förslaget till Kyrkbackens restaurering officiellt från Stadsarkitektkontoret, där man 1960 i ett handlingsprogram beskrev hur förnyelsen skulle ske. I korthet skulle man behålla den gamla miljöns karaktär så långt som möjligt men tillåta nya byggnader i vår tids stil, att användas som enfamiljsbostäder. En grupp västeråsarkitekter arbetade frivilligt fram ett för slag till utformning av området, efter det att fastighetskontoret företagit en byggnadsteknisk inventering.