Att vara konstnär är skrämmande.  Att intensivt jobba med ett konstnärligt arbete innebär att gå in i något till den grad att det bränner. När man går till djupet med en arbetsprocess satsar man allt och man kan göra upptäckter som man inte var beredd på. Att vara konstnär är att våga närma sig sin egen omedvetenhet.  För att göra det krävs mod.

Mellan den tjugotredje mars 2011 och trettioförsta augusti 2012 har skrivandet varit ett rum där Clara Gesang-Gottowt ostört reflekterat över sin arbetsprocess och sitt konstnärskap. Genom att låta orden flöda fritt söker hon det som annars redigeras bort innan det klätts i ord. Som för det mesta med en dagbok har skrivandet ofta skett i stunder av känslosvall. Vissa ämnen och frågor har återkommit:

Passivitet som förutsättning för aktivitet; minne och seende – hur ett minne föder ett annat precis som en bild föder nästa; vad som är viljan att berätta och vad det är som etsar sig fast när vi tar del av andras berättande.  Varifrån kommer viljan att fortsätta måla? Vad är det som gör att en målning plötsligt fungerar? finns det en universal omedvetenhet och har den i så fall med naturen att göra?

Essä beskriver en konstnärs situation i början av sin bana. Hennes toppar och dalar, hennes måleri och process i förhållande till andra konstnärers arbete.