Denna utredning behandlar utvecklandet av bostadsbeståndet i Finlands tätorter. Med begreppet sanering avses i utredningen åtgärder, genom vilka man kan förbättra boendeförhållandena för de invånare som lider av bristfällig boendemiljö. Begrepp som ansluter sig till sanering definieras och specificeras. Formerna för sanering granskas huvudsakligen från två utgångspunkter, sanering som medför rivning och sanering som innebär bevarande. Bakgrunden till de nu rådande saneringsmetoderna och idealen skisseras upp. Former och kostnader för utveckling av den existerande boendemiljön utreds ur samhällsekonomisk synvinkel. Vidare diskuteras frågan om hur sanering kan påverka förverkligandet av allmänt godkända bostadspolitiska målsättningar. Till slut påvisas faktorer inom den offentliga förvaltningen som nu försvårar upprustning och modernisering av bostäder.
Bostadsbristen har ansetts vara det centrala bostadspolitiska problemet i Finland. Då arbetskraften i slutet av föregående sekel och i början av detta århundrade sökte sig till tätorter och industriorter innebar detta att bostadsbehovet ökade enormt. Arbetarnas bostadsfråga blev ett centralt tema i den bostadspolitiska debatten. Sedan början av 1950-talet har bostadsbristen varit konstant. Den alltmer ökande ekonomiska koncentrationen i södra Finlands tätorter har fört med sig bestående bostadsbrist. Den fortsatta ekonomiska koncentrationen i tätorterna på 1970- talet samt jord- och skogsbrukets rationalisering stället en gång för alla det rådande bostadspolitiska kravet: allt fler nya bostäder måste produceras. Detta krav understryks av ett annat fenomen: invånarnas ytstandard stiger. Också de gamla tätortsinvånarna behöver fler bostäder då kraven på bostadsytan ökar. Under detta starka tryck har man koncentrerat sig på nybyggnad. Man har ständigt sökt nya former att främja produktionen av nya bostäder. Det redan existerande bostadsbeståndet och boendemiljön har däremot fått litet uppmärksamhet.