Den göteborgska landshövdingehus- och trähusbebyggelsen är unik i landet genom sin omfattning, sin utformning och sin funktion. Den omfattade på 1940-talet mer än hälften av det totala lägenhetsbeståndet i staden och var säkerligen den största samlade trähusbebyggelsen i Sverige. Den dominerande delen av denna bebyggelse utgjordes av landshövdingehus, en hustyp som är specifik för Göteborg. Denna hustyp utvecklades för att lösa arbetarnas bostadsproblem på 1870-talet och behöll sin prägel av arbetarbostad fram till 1940-talet då den slutade att byggas. Göteborg var ursprungligen en trästad men efter 1803 fick trähus endast uppföras utanför vallgraven. Fram till 1875 var trähus i 2 våningar det vanligaste bostadshuset i förstäderna, där stadens arbetare bodde. När bostadsbristen var som störst på 1870-talet godkände myndigheterna en ny hustyp med bottenvåning av sten och två övervåningar av trä. Under 60 år var landshövdingehuset de göteborgska arbetarnas speciella bostadsform.
Göteborg har i dag en omfattande hyreshusbebyggelse av trä. Denna bebyggelse består till en del av trähus i 1-3 våningar, men den dominerande delen utgörs av s. k. landshövdingehus, en för Göteborg unik hustyp med bottenvåning av sten och två övervåningar av trä.De första landshövdingehusen byggdes 1875. Under perioden 1875-1940 uppfördes nästan uteslutande hyreshus av denna typ i Göteborgs arbetarstadsdelar. På 1940-talet var ca 47% av Göteborgs bostadslägenheter inrymda i landshövdingehus. Hustypen utvecklades ur trähuset i två våningar och kan sägas vara lösningen på bostadsproblemen för den växande arbetarbefolkningen under senare delen av 1800-talet. Denna lösning kom fram genom samverkan av lokala byggnadstraditioner, byggnadsordningens bestämmelser samt olika gruppers och enskilda personers initiativ. Landshövdingehusets utveckling påverkades, dels av vissa perioders spekulationsbyggeri, dels av olika tiders stilideal. Bebyggelsen blev således av olika typ och kvalitet med avseende på tekniskt utförande och arkitektonisk utformning.